Tusen frågor

Jag ställer frågan till mig själv: Varför har jag inte köpt stödstrumpor tidigare?
My God va skönt det är. Jag känner mig flera kilo lättare.

Andra frågor jag ställer, inte bara till mig själv utan till er andra också.
Första gången barnet äter till exempel pannkakor, vilken sylt ska jag servera?
Dennis tar lingonsylt och jag hallonsylt? Kanske gillar han jordgubbssylt bäst, men hur vet jag det?

Dennis äter ketchup på sin korv, jag äter senap. Hur vill pyret ha det?

Sen funderar jag såklart över mycket annat också, kanske lite mer väsentliga saker som hur man ammar? Hur mycket kläder ska han ha på sig när vi går ut?

Man kanske förstår att jag har tusen frågor, men jag antar att allt faller sig naturligt. I alla fall så längtar jag oerhört mycket.

Om den försvinnande tiden

Tiden rullar på och imorgon går jag in i vecka 31. Lite crazy faktiskt.

En födelsedag har passerat och jag har nu intagit åldern då jag kommer att bli mamma. 24 bast.
Jag blev firad med hotellfrukost och kvalitetstid med min kära, vilket jag bestämde ska bli en tradition kommande födelsedagar, och på kvällen med en fin middag.
Ännu mer firad blev jag helgen som var, då mina älskade föräldrar kom på besök och tog med oss på teater och restaurang. Top notch! Tiden den rusade iväg och jag saknar dem redan.

I dagarna bestämdes en spahelg med min saknade vän och över påsk tänker jag åka hem till värmlandsskogarna och bli ompysslad.
Jag tror ju inte att tiden kommer gå långsammare.

Om att vara tacksam

Aldrig tidigare har jag tänkt på hur bra det är att jag kan vända mig om i sängen, plocka upp saker från golvet, dammsuga under sängen, raka mina ben, klippa mina tånaglar eller sätta på mig strumpor och skor.
Detta är saker som är ganska problematiska nu i v.29, och självklart finns det ju värre saker att bli drabbad och de som har det värre.  Jag är ju gravid och otroligt lyckligt lottad.


Jag vet i alla fall att jag aldrig mer ska glömma att uppskatta min egen kropp och allt den klarar av när graviditeten är förbi.
Det är först nu man förstår hur tacksam man ska vara över att man är frisk och funktionell.

Om att sakna sin familj

Jag stortrivs på mitt jobb, jag har de bästa kollegorna man kan önska, jag älskar vår lägenhet och jag är förälskad i Stockholm som stad.

Inget av allt det här hjälper mig dock i saknaden efter min familj. Jag saknar närheten till dem. Varje dag. Vissa dagar mer än andra, och idag är en saknar-så-att-det-gör-ont dag!